Den jagiskhet och självtillräcklighet som vi berömmer oss av, är till sitt innersta väsen ett tecken på träldom under Satan. Människonaturen söker alltid ge sig till känna och är alltid snar till strid. Men den som lärt av Kristus är befriad från själviskhet, stolthet och övermod, och i hans själ råder frid och stillhet. Jaget behärskas av den helige Ande. Under sådana förhållanden knuffar man sig inte fram till den förnämsta platsen. Man har inget behov av att tränga sig fram för att bli sedd och erkänd. Däremot anser man, att den förnämsta platsen är vid Frälsarens fötter. Därifrån blickar man upp till Jesus i ivrig väntan att hans hand skall leda och att hans mun skall säga vart han önskar att hans tjänare skall gå. Aposteln Paulus hade denna erfarenhet, och sade: »Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig; och det liv, som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig.» — Gal. 2:19, 20. När vi tar emot Kristus som en ständig gäst i vår själ, skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara våra hjärtan och våra tankar rena i Kristus Jesus.