Om vi i våra liv saknar den kärlekens självuppgivande princip som var grunden i Jesu karaktär, är det omöjligt att vittna om att vi känner Gud. Ett hjärta som bedårats av Satan anser i stället att Gud är en tyrannisk varelse. Människans, ja, t. o. m. Satans själviska karaktärsyttringar tillskrivs ibland den kärleksfulle Skaparen. »Och nu tror du», säger Herren, »att jag är såsom du!» — Ps. 50:21. Vidare inträffar det, att den gudomliga försynen och ledningen tolkas som ett uttryck för en godtycklig och hämndgirig natur. På samma sätt behandlas Bibeln, den gudomliga nådens skattkammare. Man ser inte skönheten i dess sanningar, som är så höga som himmelen och så omfattande som evigheten. För den stora massan är Kristus ännu »såsom ett rotskott ur förtorkad jord». De ser inte hos honom någon »fägring», och därför kan »hans utseende ej behaga» dem (Jes. 53:2).