Ofta har vi sett slående exempel på detta bland Guds barn. När den ädle och vältalige Stefanus på Stora rådets ingivelse stenades till döds, var den yttersta konsekvensen av denna tragedi ändå inte en förlust för evangelium. Det himmelska ljus, som förhärligade hans ansikte och det gudomliga medlidande som besjälade hans bön, träffade rådsherrarna som en skarp pil och överbevisade dem. Och Saulus, fariséen som så ivrigt hade förföljt de kristna blev ett utvalt redskap då det gällde att frambära Kristi namn »inför hedningar och konungar och Israels barn». Och långt senare skrev den åldrige Paulus från sitt fängelse i Rom: »Somliga finnas väl ock, som av avund och trätlystnad predika Kristus, . . . i tanke att de skola tillskynda mig ytterligare bedrövelse i mina bojor. . . . Kristus bliver dock på ena eller andra sättet förkunnad, det må nu ske för syns skull eller i uppriktighet.» — Fil. 1:15, 17, 18. Genom Pauli fångenskap blev evangelium utbrett till fjärran trakter, och mitt i kejsarens palats vanns människor för Kristus. Genom Satans försök att omintetgöra Guds oförgängliga säd, »som förbliver» (1 Petr. 1:23), blir denna säd sådd i människors hjärtan. Genom den vanära och förföljelse som Guds barn möter, blir Kristi namn förhärligat och människor frälsta.