Medan Jesus talade, kunde folket se det glittrande saltet på stigarna, där det kastats, därför att det hade förlorat sin sälta och inte längre var till någon nytta. Detta illustrerade klart fariséernas tillstånd och den inverkan som deras religion hade på folket. Det var vidare en framställning av livet hos den människa, som förlorat Guds nåd och kraft och därför blivit kall och oandlig. En sådan människa, vilken bekännelse hon än har, betraktas av både människor och änglar som andefattig. »Jag skulle önska», säger Kristus till henne, »att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.» — Upp. 3:15, 16.