Det kräver uppoffring att överlämna sig helt åt Gud, men det gäller en uppoffring av det lägre för det högre, av det jordiska för det himmelska, av det förgängliga för det eviga. Det är inte Guds avsikt att vår vilja skall omintetgöras, ty det är endast genom att använda viljan som vi kan utföra vad han åsyftar. Men vår vilja måste underordnas hans vilja. Den måste renas och förädlas. Och när vi så kommer i harmoni med Gud, kan han genom oss meddela sin kärlek och kraft åt andra. Hur bitter och smärtsam denna uppoffring av viljan än må kännas för det själviska hjärtat, är den ändå till stor nytta för oss. När vi tänker på Jakob kan vi inte tala om en trons seger eller en Guds kämpe, förrän efter det ögonblick då han som en hjälplös krympling kastat sig i ängelns armar. Det var för att Jakob »haltade på höften», som Esaus beväpnade skara hejdade sin framryckning mot honom, och den stolte Farao föll på sitt ansikte inför honom och bad om hans välsignelse. Även vår Frälsningshövding fullkomnades genom lidande (Hebr. 2:10). Och om troshjältarna säges det, att de »blevo starka från att hava varit svaga» och »drevo främmande härar på flykten». — Hebr. 11:34. Så skall »de lama taga byte» och de svaga bli »såsom David, och Davids hus skall vara såsom ett gudaväsen, såsom Herrens ängel framför dem». (Jes. 33:23; Sak. 12:8.)