Detta var en gripande upplevelse för lärjungarna. De hade märkt att Jesus ofta tillbringade långa stunder i bön till Gud. Han använde dagarna för att tjäna alla dem som trängdes omkring honom och för att avslöja rabbinernas farliga sofisterier. Av detta enträgna arbete blev han ofta så trött, att hans mor och bröder, ja, även hans lärjungar, befarade att han på detta sätt skulle ödelägga sitt liv. Men när han kom tillbaka från sina bönestunder, som avslutade dagens möda, märkte de en stilla frid i hans anletsdrag. Hans närvaro kom dem att uppleva en känsla av vederkvickelse och frid. Från dessa många timmars gemenskap med sin Fader kom han morgon efter morgon ner från berget för att förmedla himmelens ljus till människorna. Lärjungarna hade börjat förstå relationerna mellan hans bönestunder och den kraft, som uppenbarades i hans ord och gärningar. När de nu lysnade till hans brinnande bön, fylldes deras hjärtan av helig vördnad. När han slutat bedja, såg de med större klarhet än förr sitt eget behov, och de utropade: »Herre, lär oss att bedja!»