Prövningarna får alltså inte ta ifrån oss vårt mod, hur bittra de än må vara, men samtidigt måste vi också bedja, att Gud inte tilllåter det gå så långt, att vi dukar under för vårt eget hjärtas onda böjelser. När vi beder den bön som Jesu lärt oss, överlämnar vi oss själva åt Gud och hans ledning och ber honom leda oss på en trygg väg. Vi kan inte bedja den bönen uppriktigt medan vi medvetet vandrar på egna själviska vägar. Att stå helt under Guds ledning är att klart förstå den röst som säger: »Här är vägen, vandren på den.» — Jes. 30:21. Det är farligt att börja överlägga med oss själva eller andra om de fördelar som det skulle kunna innebära att följa Satans förespeglingar. Synden medför alltid vanära och olycka, men den är förblindande och bedräglig, och det krävs andlig klarsyn för att motstå dess smickrande anbud. Om vi medvetet går in på Satans område har vi inget löfte om att Gud skall beskydda oss. Så långt det står i vår makt skall vi stänga varje dörr, genom vilken Satan kan finna tillträde till oss.