Den synd som leder till det mest olycksbringande resultat, är den kalla, klandrande och oförlåtande anda, som kännetecknar fariseismen. När den religiösa erfarenheten är utblottad på kärlek, är den i varje fall ingen kristen erfarenhet; den kännetecknas inte av den värme som kommer från rättfärdighetens sol. Ingen mänsklig aktivitet — inte ens kristen verksamhetsiver —kan fylla denna brist. Man kan ha skarp förmåga att upptäcka andras fel, men till var och en som besjälas av denna anda säger Jesus: »Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga.» — Matt. 7:5. Den som själv är skyldig, är alltid den första att misstänka andra. Genom att döma andra söker han dölja eller ursäkta det onda i sitt eget hjärta. Det var genom synden, som människan fick kunskap om det onda. Så snart våra första föräldrar hade syndat började de skjuta skulden på varandra, och varje människa, som inte blivit delaktig av Kristi nåd, handlar av naturen på samma sätt.