Men ur detta kan vi inte dra slutsatsen, att den väg som leder uppåt, uteslutande är svår och otillgänglig och att den väg som leder neråt alltid är lätt och bekväm. Den väg som leder till döden är kantad av lidanden och svårigheter, sorger och missräkningar. Genom oupphörliga varningar vill Gud dra oss bort från den vägen. Hans kärlek har gjort det svårt för människan att genom likgiltighet och motstånd fördärva sig själv. Det är sant att den breda vägen är lockande, men all dess lockelse är endast bedrägeri, och erfarenheterna under vandringen på den domineras av bittra samvetskval och tärande oro. Det finns sådana som tror att det är behagligt att följa världens högmod och äregirighet, men inte desto mindre leder vägen slutligen fram till endast sorg och smärta. Vår själviska planering kan ibland förespegla oss härliga framtidslöften och ge oss förhoppningar om en behaglig och njutbar livssituation, men vi skall finna, att sådan lycka, blandad med gift, gör att livet alltid förbittras av förhoppningar som grundar sig på själviskhet. Porten till den väg som leder neråt, kan väl synas vara prydd med blomster, men själva vägen är beströdd med törnen. De ljusa förhoppningar som strålar emot oss från dödsvägens portal, utplånas i förtvivlans mörker, och den som fortsätter på den vägen, har endast den eviga nattens mörker framför sig.