När Jakob hade uppnått det mest avgörande ögonblicket i sitt liv, drog han sig undan för att bedja. Han hade ett enda mål, nämligen det, att hans karaktär skulle omskapas. Men medan han kämpade med Gud, trodde han, att en fiende lade sin hand på honom, och hela natten stred han för sitt liv. Men hans själs fasta beslut förändrades inte genom det som direkt hotade hans liv. När hans krafter praktiskt taget var helt uttömda, uppenbarade ängeln sin gudomliga kraft, och vid ängelns beröring visste Jakob vem han kämpat med. Slagen och hjälplös föll han i sin Frälsares armar och bad innerligt om välsignelse. Han lät sig alltså inte förskräckas och och inte heller upphörde han med sitt innerliga bedjande. Och himmelen hörde denne hjälplöse och ångerfulle mans bön och besvarade den i överensstämmelse med förmaningen: »Eller ock måste man söka skydd hos mig och göra fred med mig; ja, fred måste man göra med mig.» — Jes. 27:5. Jakobs bön var beslutsamhetens bön. »Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig.» Den han kämpade med gav honom denna beslutsamma anda. Det var denne som gav seger och förändrade Jakobs namn till Israel, ty han hade kämpat med Gud och med människor och vunnit seger». — 1 Mos. 32:26-28. Det som Jakob i sin egen kraft tidigare fåfängt kämpat för, vann han nu genom att överlämna sig i sin motståndares händer och genom att uppvisa en fast och orubblig tro. »Detta är den seger, som har övervunnit världen; vår tro.» — 1 Joh. 5:4.