Med en slående och belysande illustration avslutade Jesus sin bergspredikan för att ge en eftertrycklig maning till lydnad för och tro på de ord han talat. Bland dem som stod omkring honom var många, som tillbringat hela sitt liv vid Galileiska sjön. När de nu hade lyssnat till hans ord från bergssluttningen kunde de se dalar och sänkor genom vilka strömmarna från bergen sökt sig väg ner mot öppet vatten. Under varma somrar sinade många av dessa bäckar, så att endast de torra, slamfyllda strömfårorna var kvar. Men när vinterns stormar rasade över bergen, vidgades strömmarna till strida, forsande floder, som översvämmade låglandet och sopade med sig allt som kom i deras väg. Det hände då och då att hus som byggts på låglänt mark, där man trodde att de stod utom all fara, blev vattnets rov. Men högre upp på sluttningarna fanns hus som grundats på själva klippan. I vissa delar av landet var husen allmänt byggda på klippgrund, och många av dem hade under tusen år stått emot stormens raseri.