Skaror av fullt seende människor gick fram och åter, men de hade ingen önskan om, att råka Jesus. Ett trons ögonkast skulle ha rört vid Hans kärleksfulla hjärta och bringat dem Hans nåds välsignelse, men de förnam inte själva sina själars sjukdom och fattigdom, och de kände inte sitt behov av Jesus. Så var det inte med den stackars blinde mannen. Jesus var hans enda hopp. Medan han väntade spänt, hörde han ljudet av många fotsteg, och han sporde ivrigt: "Vad är det för stoj från människorna, som går förbi?" De omkringståendes svar löd: "Jesus från Nasaret går förbi!" Med den största iver och innerlighet ropade han: "Du Davids son, förbarma Dig över mig!" Denna bön blev hörd! Hans uthålliga tro erhöll sin lön. Inte bara fick han sin lekamliga eller fysiska syn åter, utan även hans förståelses ögon öppnades. Han såg i Kristus sin Frälsare, och Rättfärdighetens Sol sken in i hans själ. Alla, som i likhet med den blinde Bartimeus känner sitt av Kristus, och som är lika enträgna och beslutsamma, som han var, kommer, i likhet honom, att erhålla den välsignelse, som de vädjar om.