Hur ofta känner vi det inte, att vi har blivit orättvist behandlade, att det har sagts osanna saker om oss, och att vi har ställts i felaktig belysning inför andra. När vi prövas så här, blir vi nödgade till, att hålla noggrann uppsikt över våra sinnen och våra ord. Vi behöver ha Kristi kärlek, så att vi inte när oförsonliga tankar. Vi skall inte mena, att om inte de, som har skadat oss, medger sin överträdelse, har vi rätt till, att undanhålla dem vår förlåtelse. Vi skall inte gå omkring och samla våra oförätter på hög, tills den vi menar är skyldig har ödmjukat sig genom ånger och bekännelse. ... Hur allvarligt de än kan ha sårat oss, skall vi inte grubbla över vår orsak till klagan och tycka synd om oss själva på grund av deras kränkningar mot oss. Nej, liksom vi hoppas på tillgivelse för våra överträdelser mot Gud, skall vi tillge dem, som har gjort oss något ont. ... När vi blir smädade och utskällda, hur frestande är det då inte, att ge igen med samma mynt! Men genom att göra så, visar vi oss vara lika usla som smädaren. När Du frestas till, att smäda och skälla, sänd upp en stilla bön till Gud om, att Han måtte ge Dig nåd till, att hålla tungan i styr. . . .