Kristus längtade efter, att fylla världen med en frid och glädje, som kunde jämställas med den, som förekom i den himmelska världen. ... Från Hans gudomliga läppar löd med den rikaste förvissning de saligprisningar, som visade, att Han var all godhets källa, och att det var Hans förmån, att välsigna och röra vid envar av de närvarandes själar. Han var sysselsatt med Sitt särskilda, helgade verk, och alla evighetens skatter stod till Hans förfogande. Han ägde oinskränkt myndighet över dem. För Honom var det inget röveri, att handla å Guds vägnar. Han innefattade i Sina saligprisningar alla dem, som skulle vara med om, att dana Hans rike i denna värld. Han hade till denna värld medbragt varje välsignelse, som var livsviktig för varje själs lycka och glädje, och inför denna stora församling förkunnade Han den himmelska nådens rikedom och de skatter, som fanns samlade hos den evige Fadern. . . . .