På den stora räkenskapsdagen framställer inte Kristus för människorna det stora, som Han har gjort för dem, genom att ge Sitt liv, för att frälsa dem. Han visar dem det trofasta arbete, som de har gjort för Honom. Hur överväldigande kärleksfullt är inte detta! Han nämner rent av hedningarnas gärningar, de, som inte har haft någon klar förståelse av Herrens lag, men som har gjort just de ting, som lagen kräver, därför att de har aktat på den röst, som talat till dem genom naturens värld. När den Helige Ande ingjuter Kristi Ande i den ociviliserades hjärta, och han gör något gott mot Guds tjänare, är framkallandet av hjärtats vänlighet i motsats till hans natur och i strid mot hans uppfostran. Guds nåd har genom att påverka den förmörkade själen mjukat upp det vilda sinnet, som inte har lärt sig människors visdom. . . . .