Frälsta i hoppet
"I hoppet är vi frälsta." Rom 8:24. Vi måste hjälpa de fallna att inse att det inte är för sent för dem att få tillbaka sitt människovärde. Kristus hedrade människor genom att visa dem förtroende, och väckte därigenom deras självaktning. Han behandlade även de lägst fallna med respekt. Det var en ständig plåga för Kristus att möta fiendskap, fördärv och orenhet, men han sade aldrig ett ord som visade att han kände obehag eller var illa berörd. Oavsett människors onda vanor, starka fördomar eller övermodiga utbrott bemötte han alla med medlidande och ömhet. När vi får del av hans Ande kommer vi att betrakta alla människor som syskon, med liknande frestelser och prövningar, som ofta faller och kämpar för att resa sig igen, som brottas med missmod och svårigheter, och som längtar efter sympati och hjälp. Då kommer vi att bemöta människor på ett sätt som inte gör dem modfällda eller stöter bort dem, utan istället väcker hopp i deras hjärtan. När de blir uppmuntrade på det sättet kan de säga med förtröstan: "Gläd dig inte över mig, du min fiende. Om jag har fallit, skall jag resa mig igen. Om jag sitter i mörkret, är HERREN mitt ljus. ... Han tar sig an min sak och skaffar mig rätt. Han skall föra mig ut i ljuset, och jag skall se hans rättfärdighet." Mika 7:8, 9.