Helgedomen, både tabernaklet i öknen och templet i Jerusalem, som var en jordisk symbol på Guds boning, hade en avdelning som var helgad för hans närvaro. Vid dess ingång fanns ett förhänge med invävda keruber, som ingen fick lyfta upp utom en. Att lyfta på förhänget och otillåtet tränga sig in till det heliga mysteriet i det allra heligaste, var en handling som var lika med döden. För över nådastolen uppenbarade sig den Heliges härlighet, en härlighet som ingen människa kunde se och leva. På den enda dagen under året som var avsatt för tjänst i det allra heligaste, gick översteprästen med bävan in till Guds närvaro medan moln av rökelse dolde härligheten för hans syn. På tempelgården var allt stilla och tyst. Inga präster tjänstgjorde vid altaret. Den stora skaran av tillbedjare, böjda i tyst vördnad, bad om Guds förbarmande.