Men Frälsaren såg ett fall av största misär. Det var en man som hade varit en hjälplös krympling i trettioåtta år. Hans sjukdom var till stor del orsakad av hans onda vanor och betraktades av andra som ett straff från Gud. År efter år hade han levt i ett bedrövligt tillstånd, ensam och utan vänner, och han kände sig utestängd från Guds nåd. Vid den tid då man förväntade att vattnet skulle komma i rörelse brukade de som tyckte synd om honom bära honom till pelargångarna. Men när tiden var inne, hade han ingen som hjälpte honom. Han hade sett hur vattnet kom i rörelse, men han hade aldrig kommit längre än till kanten av dammen. Andra som var starkare än han kastade sig alltid i vattnet före honom. Den stackars hjälplöse krymplingen kunde inte tävla med den vilt framrusande själviska mängden. Hans ihärdiga ansträngningar att nå sitt enda mål och hans oro och ständiga besvikelse, höll snabbt på att tömma ut hans sista krafter.