Vi skall aldrig slå oss förnöjt till ro, och upphöra att göra framsteg samt säga: ”Jag är frälst.” När den tanken slår rot, upphör också bevekelsegrunderna för vaksamhet, för bön, för allvarlig ansträngning att tvinga sig själv framåt mot högre och ädlare mål. Ingen helgad tunga kommer att höras yttra de orden, förrän Kristus anländer och vi träder genom portarna till Guds stad. Då kommer vi rimligen att ge Gud och Lammet äran för vår eviga frälsning. {Väckelsen och . . . . 41-42}