När Kristus har avslutat sitt verk som människornas medlare i helgedomen, kommer den oblandade vrede, varmed de hotats som tillbeder vilddjuret och dess avbild och tar emot dess märke, att utgjutas. (Upp 14:9, 10) Egyptens plågor, som föll då Gud ville befria Israel, liknar den fruktansvärda och mer vidsträckta vedergällning som drabbar världen strax innan Guds folk blir befriat. Johannes beskriver i Uppenbarelseboken dessa fruktansvärda hemsökelser: ”onda och svåra bölder slog upp på de människor som hade vilddjurets märke och som tillbad dess bild.” Havet ”förvandlades till blod som från en död, och allt liv i havet dog.” Och ”floderna och vattenkällorna ... förvandlades till blod.” Hur fruktansvärda dessa hemsökelser än är, är de dock inte mer än Guds rättfärdighet kräver. Guds änglar vittnar: ”'Rättfärdig är du ... ty du har fällt denna dom. De har utgjutit heligas och profeters blod och därför har du gett dem blod att dricka, och de har förtjänat det.'” (Upp 16:2-6) Genom att döma Guds folk till döden har de gjort sig skyldiga till deras blod, som om de hade utgjutit det med sina egna händer. . .