De ödmjukar sig inför Gud och hänvisar till hur de tidigare har ångrat sina många synder. Nu åberopar de sig av Frälsarens löfte: Nu måste man ”ta tag i min styrka, så att han kan sluta fred med mig, och han skall sluta fred med mig.” (Jes 27:5, KJV) Deras tro sviktar inte, även om deras bön inte genast besvaras. De lider under den svåraste ångest, skräck och nedslagenhet, men de upphör inte att bedja. De klänger sig fast vid Gud såsom Jakob höll fast vid ängeln. Från djupet av sin själ ropar de: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” {DSS 438}