Frälsaren förhärligas, för att han inte dog förgäves. Med glada, fröjdefulla hjärtan skall de, som har varit Guds medarbetare, se vad resultatet har blivit av deras bemödanden för de förtappade, döende syndarna, och de skall bli tillfreds. De ångestfulla timmar som de har tillbringat, de invecklade situationer, som de fick erfara, deras bekymmer, när någon inte ville se och förstå, vad som kunde ge dem frid, detta är alltsammans glömt. Den självförnekelse som de visade för att stödja Guds verk, kommer de inte längre ihåg. Når de ser på de människor som de försökte vinna för Jesus, och ser dem frälsta, evigt frälsta, som vittnesbörd om Guds barmhärtighet och en återlösares kärlek, då genljuder himlavalven av lovprisning och tacksägelse. {RH 10. okt. 1907}