Våra första föräldrar fick i uppdrag att sköta lustgården i Eden. De "skulle bruka och vårda den". Deras sysselsättning var inte tröttande, utan behaglig och stärkande. Gud förordnade, att arbetet skulle vara en välsignelse för människan, att det skulle uppta hennes tankar, stärka hennes kropp och utveckla hennes mentala förmåga. Andlig och kroppslig verksamhet var en av de behagligaste njutningar, som utmärkte Adams heliga tillvaro. Och då han på grund av sin olydnad blev utdriven från sitt sköna hem och måste arbeta i den hårda jorden, för att skaffa sitt dagliga uppehälle, blev just detta arbete – fastän det påtagligt skiljde sig från hans behagliga sysselsättning i Eden – ett skydd mot frestelser och ett upphov till lycka. Även om arbetet åtföljs av trötthet och möda, är det en stor villfarelse, att betrakta det som en förbannelse. De rika ser ofta ned med förakt på arbetarklassen; men ett sådant förfaringssätt strider helt och hållet mot Guds avsikt med människans skapelse. Vad är även de rikaste personers bosättningar i jämförelse med det arv som gavs till den ädle Adam? Men Adam skulle ändå icke vara sysslolös. Vår allvise Skapare, som förstår, vad som är bäst för människans lycka, gav Adam hans arbete. Endast arbetande män och kvinnor känner livets rätta glädje. {PP 41}