Kronisk Svaghet
En gång ombads jag, att uppsöka en ung kvinna, som jag var väl bekant med. Hon var sjuk, och höll snabbt på att bli sämre. Mamman önskade, att jag skulle be för dottern. Mamman stod där gråtande och sade: ”Stackars liten; snart är det ute med henne.” Jag tog pulsen. Jag bad med henne, och sedan sade jag till henne: ”Min syster, om Du stiger upp och klär på Dig samt går till arbetet på kontoret, kommer den här svagheten att försvinna.” ”Tror Du verkligen det?” sade hon. ”Javisst”, svarade jag. ”Du har nära nog släckt livslågan med Ditt sängliggande.” Jag vände mig till mamman och sade till henne, att hennes dotter skulle ha dött av sjuklig fantasi, om de inte hade gjorts på det klara med sitt fel. Hon hade övertygat sig själv om, att hon var invalid. Det var en usel övertygelse. Men jag sade åt henne: ”Slå in på en ny väg; stig upp och klä på Dig.” Hon lydde, och lever till denna dag. — Brev 231, 1905.