Frälsta i hoppet.
"I hoppet äro vi frälsta." De fallna måste vi låta förstå, att det icke är för sent för dem att åter blifva människor. Kristus hedrade människorna genom att visa dem förtroende och sökte på så sätt uppväcka deras hederskänsla. ,Älven den, som fallit djupast, behandlade han med aktning. Det utgjorde en ständig plåga för Kristus att komma i beröring med fiendskap, laster och orenhet, men aldrig yttrade han ett ord, som visade, att hans känslor oangenämt berördes eller att hans förfinade smak sårades. Vare sig det gällde onda vanor, starka fördomar eller mänskliga passioner af ett eller annat slag, mötte han all tid människorna med förbarmande mildhet. Då vi blifva delaktiga af hans Ande, betrakta vi alla människor såsom bröder, hvilka äro utsatta för samma frestelser och pröfningar som vi själlva, ofta fallande och kämpande för att åter kunna resa sig upp, stridande mot nedslagenhet och bekymmer och stående i behof af sympati och hjälp. Vi skola då bemöta dem på ett sådant sätt, att vi icke nedslå deras mod eller stöta dem bort, utan uppväcka mod i deras hjärtan. När de sålunda uppmuntras, Kunna de säga med förtröstan: "Glädjens ej öfver mig, mina fiender! Om än jag faller, står jag upp; om ock jag än sitter i mörkret, är Herren mitt ljus... han utförer min sak och skaffar mig min rätt och utförer mig i ljuset och jag får skåda hans rättfärdighet."