Missräkningar och_ faror.
I arbetet för de fallna blir man ofta besviken med hänsyn till sådana, som gifvit löfte om ett bättre lif. Många förändra endast ytligt sina vanor och sina handlingar. De ledas af ögonblickets ingifvelser, och det kan för en tid se ut, som om de bättrat sig, ehuru hjärtat ej undergått någon verklig förändring. De hysa samma kärlek till det egna jaget, hafva samma begär efter dåraktiga förströelser och samma önskan att tillfredsställa sina passioner. De veta icke, hvad det vill säga att utveckla karaktären, och man kan icke lita på dem såsom på människor med fasta grundsatser. De hafva fördärfvat sina andliga krafter genom att tillfredsställa sina begärelser, och detta gör dem svaga. De äro vankelmodiga och ombytliga, och deras känslor luta åt det köttsliga. Dessa personer äro ofta en fara för andra. Emedan de betraktas som människor, hos hvilka en förändring till det bättre inträdt, gifver man dem sitt förtroende och ställer dem på platser, där de utöfva fördärfligt inflytande på oskyldiga personer.