Äfven de, som ärligt söka vända om, äro utsatta för faran att falla. De måste behandlas med stor visdom såväl som mildhet. Benägenheten att smickra och upphöja personer, som blifvit räddade ur djupa afgrunder, förorsakar stundom dessas fördärf. Bruket att anmoda män och kvinnor att offentligt omtala sina lifserfarenheter i synden är farligt både för dem själfva och åhörarna. Det fördärfvar sinne och själ att dväljas vid syndiga erfarenheter. Och den framskjutna ställning man sålunda gifver dessa upprättade blir till skada för dem. Många ledas därigenom till den tron, att deras syndiga lefverne skaffat dem ett visst anseende. Kärleken till ryktbarhet uppmuntras och en själfförtröstan vaknar, som kan blifva ödesdiger för deras själar. Endast genom misstro gent emot det egna jaget och förtröstan på Kristi barmhärtighet kunna de bestå.