Genom omåttliga vanor ådraga de sig sjukdom, och genom sin ifver att förtjäna penningar för tillfredsställandet af sina syndiga böjelser hemfalla de åt oärlighet. Hälsa och karaktär fördärfvas därunder. Främmande för Gud och utstötta ur samhället, känna dessa arma själar, att de äro utan hopp såväl för detta lifvet som för det tillkommande. Deras föräldrars hjärtan äro brustna. Människorna tala om dessa felande såsom totalt hopplösa, men så anser dem icke Gud. Han förstår alla omständigheter, som gjort dem till hvad de äro, och han betraktar dem med förbarmande. Dessa människor behöfva hjälp. Gif dem aldrig anledning att säga: "Ingen människa frågar efter min själ."