Skriften säger, att vi alltid borde bedja och icke förtröttas", och om det någonsin gifves en tid, då vi känna behof af bön, så är det, när krafterna svika och lifvet själft tyckes glida oss ur händerna. Ofta förgäta vi under hälsans dagar de underbara välgärningar vi dag efter dag, år efter år få erfara och gifva icke Gud någon lofsångens hyllning för hans nådebevisningar. Men när sjukdom kommer, minnas vi Gud. När den mänskliga kraften sviker, känner människan sitt behof af gudomlig hjälp. Och aldrig vänder den nådefulle Guden sig bort från den själ, som med allvar söker hans hjälp. Han är vår tillflykt såväl i sjukdom som i hälsa.