Städernas larm, upphetsning och förvirring, deras tvungna och konstlade lif verkar i hög grad tröttande och nedbrytande på de sjuka. Den med rök, damm, giftiga gaser och sjukdomsbakterier fyllda stadsluften är en fara för lifvet. De sjuka, som för det mesta hålla sig inom fyra väggar, komma nästan att känna sig som fångar på sina rum. De se husen, gatstenarna och den rastlösa människoskaran, men få måhända aldrig se så mycket som en enda skymt af den blåa himmelen eller af solljuset, af gräs, blommor eller träd. Sålunda inspärrade, rufva de öfver sitt lidande och sin sorg och blifva ett byte för sina egna dystra tankar.