Våra penningar äro oss anförtrodda af Gud, och vi böra icke använda dem för att tillfredsställa vår stolthet eller fåfänga. I Guds barns händer äro de ämnade att vara föda för den hungrige och kläder för den nakne. De skola vara ett värn för den förtryckte, ett läkemedel för den sjuke, ett medel att förkunna evangelium för den fattige. Man kunde göra många hjärtan lyckliga genom att med vishet använda de medel, som nu bortgifvas för lyx. Betrakta Kristi lif! Studera hans karaktär och sök att likna honom i hans själfförsakelse. I den värld, som föregifver sig vara kristen, utgifvas för juveler och onödigt dyrbara kläder penningar, som skulle vara tillräckliga till att mätta alla hungriga och kläda alla nakna. Modet och lyxen lägga beslag på de medel, som kunde ha bringat vederkvickelse åt de fattiga och lidande. De beröfva världen budskapet om Frälsarens kärlek. Mången missionsverksamhet aftynar. Massor af människor gå under till följd af brist på kristlig undervisning. Invid våra egna dörrar såväl som i främmande länder finnas hedningar, som äro okunniga om frälsningens väg. När Gud har så rikligen välsignat jorden och fyllt dess förrådshus med goda gåfvor, när han för intet gifvit oss den frälsande kunskapen om sanningen, hvilken ursäkt kunna väl vi då hafva för att vi låta ropen från änkor och faderlösa, sjuka och lidande, okunniga och ofrälsta stiga mot himmelen! Hvarmed skola de, som nu slösa sin tid och sina penningar på nöjen, dem Gud förbjudit, kunna urskulda sig, då de på Guds dag ställas ansikte mot ansikte med honom, som gaf sitt lif för de nödställda? Till sådana skall Kristus säga: "Jag var hungrig, och I given mig. Icke att äta; jag var törstig, och I gåfven mig Icke - att dricka;... naken, och I klädden mig icke; sjuk och i fängelse, och I besökten mig icke."