I detta sitt lif, så fullständigt uppoffradt för andras bästa, fann Frälsaren det nödvändigt att gå afsides från den ständiga verksamheten och beröringen med mänskliga behof för att söka ensamheten och den ostörda gemenskapen med sin Fader. Då folkhopen, som följt honom, aflägsnat sig, begaf han sig fördenskull in bland bärgen, och där, ensam med Gud, utgöt han sin själ i bön för dessa lidande, syndiga, hjälpbehöfvande varelser.