I helgedomen i öken tabernaklet och i tämplet, som voro jordiska symboler af Guds boning, fanns en afdelning, som var helgad för hans närvaro. Det. med keruber virkade förhänget framför ingången till denna helgedom fick lyftas endast af en enda hand. Att lyfta detta förhänge och objuden intränga i det allraheligaste var liktydigt med döden; ty öfver nådastolen hvilade den Högstes härlighet, en härlighet, som ingen människa kunde se och lefva. På den enda dag i året, som var bestämd till tjänst i det allraheligaste, trädde öfversteprästen bäfvande fram för Guds åsyn, medan moln af rökelse dolde härligheten för hans blick. I tämplets förgårdar tystnade hvarje röst. Inga präster tjänstgjorde vid något altare. Den tillbedjande folkskaran, böjd i stilla vördnad, uppsände sina böner om Guds förbarmande.