Med blicken riktad åt det håll, där kvinnan stod, fortfor Jesus att fråga, hvem det var, som vidrört honom. Då nu kvinnan såg, att det skulle vara förgäfves att dölja sig, kom hon darrande fram och kastade sig ned för hans fötter. Under tårar af tacksamhet berättade hon för honom inför allt folket, hvarför hon vidrört hans klädnad och att hon blifvit ögonblickligen botad. Hon fraktade, att hon visat för stor närgångenhet genom sitt handlingssätt, men intet klandrande ord kom öfver Kristi läppar. Han talade endast tröstens ord, och de kommo från ett kärleksfullt hjärta, uppfylld t af deltagande för en lidande mänsklighet. "Var vid godt mod, min dotter", sade han ömt, "din tro har hulpit dig. Gå i frid." Hur trösterika voro icke dessa ord för kvinnan! Nu fördunklades icke längre hennes glädje af fruktan, att hon väckt anstöt.