Judarnäs äldste hade lofordat höfvitsmannen inför Kristus på grund af den ynnest han visat "vårt folk". "Han är värd, att du gör honom detta," sade de, "ty ... han har byggt synagogan åt oss." Men själf sade höfvitsmannen: "Jag är icke värdig." Likväl fruktade han icke att begära hjälp af Jesus. Han förtröstade icke på sin egen godhet, utan på Frälsarens barmhärtighet. Det enda han hade att framhålla var sitt stora behof af hjälp.