När fågeln sitter i sin bur i det fulla dagsljuset och hör andra röster, vill han icke sjunga den sång, som hans herre söker lära honom. Han lär en ensam ton här och en där, men det blir aldrig till en fullständig melodi. Men hans herre täcker öfver buren och ställer den på en plats, där fågeln får höra endast den sång han skall sjunga. I mörkret försöker han åter och åter att sjunga denna sång, till dess han lärt den, och så bryter den ut i full melodi. Då flyttas fågeln fram, och sedan kan han alltid sjunga denna sång i ljuset. På detta sätt handlar Gud med sina barn. Han har en sång som han vill lära oss och när vi lärt den i trångmålens 'mörker, kunna vi seder mera alltid sjunga den.