Frälsaren lade emellertid märke till ett fall af ytterligt elände. Det var en man, som varit en hjälplös krymling under trettioåtta års tid. Till stor del hade han genom ett fördärfligt lefnadssätt själf varit orsak till denna sjukdom, som ansågs som en straffdom från Gud. Ensam och utan vänner och kännande sig utestängd från Guds barmhärtighet, hade denne sjukling framsläpat långa år i elände. Väl fanns det personer, som vid den tid, då vattnet väntades blifva upprördt, af medlidande buro honom till dammen, men i det gynnsamma ögonblicket hade han ingen, som hjälpte honom ned i vattnet Han hade sett vattnet uppröras, men aldrig varit i stånd att komma längre än till dammens brädd. Andra, som voro starkare än han, hade kastat sig i före honom. Den stackars hjälplöse sjuklingen förmådde icke täfla med den själfviska, påträngande hopen. lians fruktlösa ansträngningar att nå målet, hans ångest och ständiga missräkningar hade nästan uttömt hans sista krafter.