Kvinnan hade stått inför Jesus, lutande sig ned af fruktan. Hans ord: "Den af eder, som är utan synd, han kaste första stenen på henne," hade nått hennes öra som en död bokstaf. Hon vågade icke lyfta sina ögon upp till Frälsaren, utan väntade under tystnad sin dom. Med förvåning såg hon sina åklagare aflägsna sig stumma och förvirrade, och därpå fick hon lyssna till dessa hoppfulla ord: "Icke heller dömer jag dig. Gå, och synda icke härefter." Då smälte hennes hjärta, och hon kastade sig ned för Jesu fötter, framsnyftande sitt kärleksfnlla tack och under bittra tårar bekännande sina synder.