Ju mera kräfvande läkarens plikter äro och ju större hans ansvar är, dess större är hans behof af gudomlig kraft. Han måste taga sig tid att lägga de timliga tingen åt sidan för att hängifva sig åt betraktelse af de eviga. Han måste motstå en påträngande världslighet, som så skulle kunna inverka på honom, att den skilde honom från Gud, som är all krafts urkälla. Han bör därför framför alla andra under bön och studium af skrifterna ställa sig under Guds beskydd. Han bör lefva i oupphörlig beröring och samvetsgrann gemenskap med sanningens, rättfärdighetens och barmhärtighetens grundsatser, som uppenbara Guds egenskaper i själen.