Och Han hade en annan orsak till, att undervisa i liknelser. I de församlade skarorna fanns det präster och rabbiner, skriftlärda och äldste, herodianer och rådsmän, världsälskande, inskränkta, äregiriga män, som framför allt önskade sig något, att anklaga Honom för. Deras spioner följde Honom steg för steg dag efter dag, för att uppfatta något av det Han sade, som skulle orsaka Hans fördömelse, och för alltid tysta Honom, som tycktes dra hela världen till Sig. Frälsaren genomskådade dessa personers sinnelag, och Han framställde sanningen på ett sådant sätt, att de inte hade något att rapportera om till Stora Rådet. Han tillrättavisade de högt uppsatta för deras hyckleri och onda gärningar, och med ett bildspråk klädde Han explosiva sanningar, vars yttrande rakt på sak skulle ha fått dem, att inte ha lyssnat till Hans ord, utan skyndsamt ha stoppat Hans verksamhet. Men samtidigt som Han undvek spionernas fällor, gjorde Han sanningen så klar, att lögnen kom i dagen, och de i hjärtat ärliga fick utbyte av Hans lärdomar. Den gudomliga visdomen och oändliga nåden tydliggjordes genom tingen i Guds skaparverk. Människorna lärde sig av Gud genom naturen och livets erfarenheter. ”Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat.” Romarbrevet 1:20.