Detta kapitel bygger på Lukas 18:9-14. .”För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra”, berättade Kristus liknelsen om farisén och tullaren eller publikanen. Farisén gick upp till templet, för att be, inte för att han kände sig som en syndare i behov av förlåtelse, utan för att han ansåg sig vara rättfärdig, och hoppades på beröm. Han betraktade sin tillbedjan som en förtjänstfull gärning, som skulle anbefalla honom hos Gud. Samtidigt skulle folk anse honom vara ack så from. Han hoppades alltså, att finna gunst hos både Gud och människor. Hans tillbedjan berodde på självbelåtenhet. |