Domaren, som skildras här, saknade rättskänsla och medömkan för lidande. Änkan, som påtalade sitt ärende för honom, fick avslag flera gånger. Hon kom igen och igen till honom, bara för att behandlas med förakt, och drivas från domarsätet. Domaren visste, att hennes sak var riktig, och han kunde ha hjälpt henne med detsamma, men han ville inte. Han ville visa fram sin godtyckliga makt, och det gladde honom, att låta henne förgäves be och anmoda enträget. Men hon tänkte inte ge sig, ej heller mista modet. Trots hans likgiltighet och hårda hjärta, framhärdade hon med sin anmodan, tills domaren gick med på, att ta upp hennes klagomål. ”Även om jag inte fruktar Gud eller har respekt för någon människa”, sade han, ”skall jag ändå ge den här änkan rätt, därför att hon är så besvärlig.” För att rädda ryktet, och inte avslöja sin partiskhet med en orättvis dom, skaffade han den uthålliga kvinnan rätt.