Frälsaren visade gudomlig medkänsla med den syrisk-fenikiska kvinnan. Han blev rörd i hjärtat, då Han uppfattade hennes sorg. Han längtade efter, att ge henne omedelbar förvissning om bönhörelse; men Han ville lära Sina lärjungar en läxa, och tycktes för en stund inte höra hennes smärtsamma, helhjärtade rop. Då hennes tro blev tydlig, sade Han några berömvärda ord och sände i väg henne med den dyrbara välsignelse, hon hade bett om. Lärjungarna glömde aldrig läxan, och den nedtecknades, för att visa frukten av uthållig bön.