Men det får aldrig falla ur minnet, att inflytandet lika gärna kan vara en kraft i det ondas tjänst. Att mista sin egen själ, är en ohygglig sak; men att orsaka andra själars förtappelse, är än mer förfärande. Att vårt inflytande skulle vara en doft av död till död, är en fasaväckande tanke; dock är det möjligt. Många, som bekänner sig till, att samla med Kristus, förskingrar Hans skatter. Det är fördenskull, som församlingen är så svag. Många kritiserar och anklagar utan vidare. De ger uttryck för misstänksamhet, svartsjuka och missnöje, varigenom de överlämnar sig som redskap åt Satan. Innan de har insett sitt misstag, har fienden fullföljt sin avsikt genom dem. Onda intryck har lämnats, skuggan har blivit kastad, Satans pilar har träffat målet och sårat det. Bristande tillit, vantro och fullständigt avståndstagande har fastnat på dem, som eljest kunde ha tagit emot Kristus. Likväl betraktar Satans medarbetare med tillfredsställelse dem, som de har drivit till skepsis, och som har blivit förhärdade mot tadel och vädjanden. De smickrar sig själva med, att de i jämförelse med dessa själar, är dygdiga och rättfärdiga. De inser inte, att dessa sorgliga karaktärsmässiga vrak beror på deras egna tygellösa tungor och upproriska hjärtan. Det är genom deras inflytande, som dessa frestade själar har fallit.