Tjänaren i liknelsen hade inte sörjt för framtiden. Det goda han hade blivit betrodd med, för att hjälpa andra, slösade han på sig själv; men han hade endast övervägt nuet. Då förvaltningen skulle tas ifrån honom, skulle han inte ha något, som kunde kallas för hans eget. Dock låg husbondens egendom fortsatt i hans händer, och han beslutade sig för, att använda den så, att han skulle säkra sig mot framtida brister. För att fullfölja detta, måste han verka enligt en ny plan. I stället för att samla åt sig själv, måste han ge åt andra. På så vis skulle han skaffa sig vänner, som skulle ta emot honom, sedan han hade kastats ut. Likadant med fariséerna. Förvaltningen skulle snart komma att tas ifrån dem, och de manades till, att sörja för framtiden. Endast genom att söka andras goda, skulle de själva bli gynnade. Endast genom att bibringa Guds gåvor i det nuvarande livet, kunde de sörja för evigheten.