På vägen från Jerusalem till Jeriko, måste den resande ta sig igenom en del av Judas ödemark. Vägen ledde ned till en vild, stenrik klyfta, som hemsöktes av rövare och ofta utgjorde scenen för våld. Det var här, som den resande angreps, fråntogs allt av värde och lämnades halvt ihjälslagen vid vägkanten. Då han låg så, kom en präst vägen fram; han såg mannen ligga sårad och blåslagen, vältrande sig i sitt eget blod; men han lämnade honom, utan att ge honom hjälp. Han ”gick förbi.” Så visade en levit sig. Nyfiken på, att få veta, vad som hade skett, stannade han till och betraktade den lidande. Han blev överbevisad om, vad han borde göra, men det var ingen behaglig plikt. Han önskade, att han inte hade kommit den vägen, så att han inte hade funnit den sårade mannen. Han övertalade sig själv om, att detta inte angick honom, och han ”gick förbi.”