Liknelsen om vetet uppenbarar, att Gud verkar i naturen. Vetet äger självt en spirande princip, en princip, som Gud Själv har lagt ned i vetet. Om vetet lämnades åt sig självt, skulle det inte ha kraft till, att spira. Människan har sin del att göra, för att främja vetets växt. Hon måste förbereda och gödsla jorden samt sprida säden. Hon måste odla åkern. Men sedan når hon en punkt, där hon inte förmår mera. Människans styrka och visdom kan inte frambringa den levande plantan från fröet. Människan må anstränga sig till det yttersta, men måste ständigt lita på Honom, som har förenat sådden och skörden med Sin egen allsmäktiga kraft.