Gud fördärvar ingen. Varje fördärvad person har sig själv att skylla. Var och en, som lägger locket på samvetets varningar och förmaningar, sår vantrons frön, och detta förfarande måste av sig självt ge en bitter skörd. Då Guds första förmaning blev avvisad, sådde Farao i forntiden motstridighetens frön, och han inhöstade motstridighet. Gud framtvingade inte hans tvivel. Vantrons frön, som Farao sådde, gav motsvarande skörd. Så fortsatte han sitt motstånd, tills han blickade ut över sitt ödelagda land, såg sin förstföddes kalla och döda kropp, vilket också drabbade övriga förstfödda i riket, tills havets vatten slöt sig över hans stridshästar, hans krigsvagnar och hans krigsfolk. Faraos historia är en fruktansvärd illustration på sanningen i orden, att: ”det människan sår skall hon också skörda.” Galaterbrevet 6:7. Ville folk inse detta, skulle de välja sina sädeskorn med omsorg. |