I gammal tid var det vanligt, att folk dolde sina skatter i jorden. Det var gott om tjuvar och rövare. Och närhelst det inträffade en förändring inom den härskande makten, drabbades de med stora egendomar av hård beskattning. I tillägg riskerade landet ständigt, att invaderas av plundrande härar. Således strävade de välbesuttna efter, att behålla sin rikedom, genom att gömma den, och jorden ansågs som ett säkert gömställe. Men ofta glömde man, var gömstället låg; döden slukade ägaren, fängelse eller landsflykt skulle komma att skilja honom och skatten åt, och medlen han hade gjort så mycket, för att bevara, tillföll den lycklige upphittaren. På Kristi tid var det inte ovanligt, att upptäcka gamla mynt, guld- och silversmycken i den obrukade marken.