Människans fall uppfyllde hela himmelen med bedrövelse. Änglarna tog av sig sina kronor och upphörde med sina lovsånger. Harpornas toner tystnade. Den värld, som Gud hade skapat, skulle nu komma att bli uppfylld med varelser, som var hemfallna åt elände, sjukdom och död; ännu fanns ingen utväg för deras frälsning, utan det syntes som om hela Adams släkte var dömt att dö. Men Guds Son, himmelens upphöjde Herre och änglarnas Furste, kände medlidsamhet för det fallna människosläktet. Gud uppgjorde i sin kärlek en plan för människans återlösning. Jesus trädde fram inför Fadern och bad för dem, som hade syndat; han utbjöd sitt eget liv såsom en återlösning för människan och ville åta sig att själv lida straffet, så att Adam och hans efterkommande åter kunde komma i åtnjutande av nåd från sin Skapare och få inträda i sitt Eden-hem genom Kristi blod och förtjänst, om de blott ville omvända sig och lyda Guds lag.